Klett
Antonio

Landskap ute och inuti

Både själsliga landskap och naturvetenskapliga planschverk från sinnevärlden kan beskådas på Nationalmuseum och Waldemarsudde just nu. Olle Granath rapporterar från de bägge utställningarna. Han har dessutom sett Goya-liknande visioner i TBV:s lokaler.

PRESENTERAD med citat från C J L Almqvist och rapporter från ett politiskt oroligt Stockholm ur det då radikala Aftonbladet framstår landskapsmålaren Carl Samuel Graffman (1802—1862) som om han, från "Amorina", stigit rakt in i en brutal verklighet. Graffman var skolad av Carl Johan Fahlcrantz och hade i tidens anda givit ut en portfölj med litograferade "vuer" från en resa till Skottland. Där hade han också träffat den av honom beundrade Walter Scott. Så långt var han en typisk representant för sin tids romantik.

Men på grund av en labil läggning och ett oförsiktigt yttrande i politiska frågor på en krog 1838 blev han fängslad och förd till Danviks Dårhus i "complett vansinne med raseri". Där satt han till sin död och ritade "orediga bilder på strödda papperslappar" eller skrev långa brev till både döda och levande vänner. Så har läkaren vid Danviken, doktor Sondén, rapporterat om honom till eftervärlden.

Det är den inspärrade och sjuke Graffman som har lockat Jan Håfström att göra en vandringsutställning, "Det stora trädet", för Riksutställningar. Den visas under sommaren i något utökat skick i Nationalmuseum.

■ Kaotiskt raseri

Håfström har fascinerats av en teckning av ett stort träd som "är en utmaning mot alla försök att tvinga naturen till underkastelse, naturen och människohjärtat", Håfström lägger en replik av den förrymde brottslingen Johannes i "Amorina" i Graffmans mun: "Visste ni att allt är sant i konsten, som är möjligt i naturen och människohjärtat." I bilden av ett stycke okuvlig natur kunde Graffman projicera sitt eget frihetsbehov och därför blev den teckningen så mycket "naturligare" än de tidigare, konventionellt uppfattade landskapen. Inte därför att han var "galen".

Håfström frågar sig varför den "livskänsla" han finner hos Graffman känns så viktig just nu. Svaret är förmodligen att det är med hela verkligheten som med enstaka människor, när den blivit tillräckligt hunsad och måltrakterad av översitteri och förmynderskap kan den resa sig inför sina förtryckare i ett slags ursprungligt och kaotiskt raseri, och då är den sann. I den meningen är Graffmans meddelande från det dystra Danviken sannare än det mesta samtiden försöker tuta i oss.

■ Mardrömslikt

■ Mild precision

Waldemarsudde har under sommaren finländskt besök. Landskaps- och stillebensmålaren Tuomas von Boehm har som medutställare valt de tre bröderna von Wright, Magnus (1805—1868), Wilhelm (1810—1887) och Ferdinand (1822—1906).

Boehm är en meditativ målare som ger sina motiv en magiskt laddad stillhet. I sin katalogtext knyter Hans Eklund samman hans måleri med italienaren Giorgio Morandis, och där finns en nära släktskap.

Valet av bröderna von Wright torde också ha varit betingat av en känsla av samhörighet från Boehms sida. Det kontemplativa studiet av anspråkslösa och välbekanta motiv är gemensamt. Men där Boehm tillhör abstraktionens 1900-tal och låter motiven förflyktigas i ett luddigt ljus är alla tre Wright "borgerliga realister" från förra seklet. De var jägare och naturvetare utan större konstnärlig skolning, och för dem var detaljtrohet inför naturen det avgörande konstnärliga kriteriet. Men de översätter ofta sina iakttagelser med en mild precision av det slag som bara har hemma inom poesin. Det gäller till och med deras naturvetenskapliga planschverk som Wilhelms "Skandinaviens fiskar" och Magnus och Wilhelms "Svenska foglar". Också i deras teckningar av mer tillfällig art finns ett avspänt "resonerande" i bild som är fyllt av både humoristiska och fina iakttagelser.

OLLE GRANATH

"Lövträd" av landskapsmålaren Carl Samuel Graffman, 1842, visas på Nationalmuseum.

Periódico: Dagens Nyheter

Paisajes por fuera y por dentro

Tanto los paisajes espirituales como las láminas científicas del mundo sensorial se pueden contemplar ahora mismo en el Museo Nacional y en Waldemarsudde. Olle Granath informa sobre ambas exposiciones. Además, ha visto visiones parecidas a las de Goya en los locales de TBV.

PRESENTADO con citas de C J L Almqvist y reportes de un Estocolmo políticamente inquieto del entonces radical Aftonbladet, el pintor paisajista Carl Samuel Graffman (1802—1862) aparece como si, desde "Amorina", hubiera entrado directamente en una realidad brutal. Graffman fue educado por Carl Johan Fahlcrantz y había publicado, en el espíritu de la época, una carpeta con "vistas" litografiadas de un viaje a Escocia. Allí también había conocido a su admirado Walter Scott. Hasta ahí, era un representante típico del romanticismo de su tiempo.

Pero debido a una disposición inestable y a un comentario imprudente sobre cuestiones políticas en una taberna en 1838, fue encarcelado y llevado al Manicomio de Danviken en estado de "completa locura con furia". Allí permaneció hasta su muerte y dibujó "imágenes confusas en trozos de papel esparcidos" o escribió largas cartas tanto a amigos vivos como muertos. Así es como el médico de Danviken, el doctor Sondén, ha informado sobre él a la posteridad.

Es este Graffman, encerrado y enfermo, quien ha atraído a Jan Håfström a crear una exposición itinerante, "El gran árbol", para Exposiciones Nacionales (Riksutställningar). Se exhibe durante el verano en una versión algo ampliada en el Museo Nacional.

■ Furia caótica

Håfström se ha sentido fascinado por un dibujo de un gran árbol que "es un desafío a todo intento de obligar a la naturaleza a la sumisión, a la naturaleza y al corazón humano". Håfström pone en boca de Graffman una réplica del criminal fugitivo Johannes en "Amorina": "¿Sabíais que todo es verdad en el arte, como es posible en la naturaleza y en el corazón humano?". En la imagen de un trozo de naturaleza indomable, Graffman pudo proyectar su propia necesidad de libertad y por eso ese dibujo resultó mucho más "natural" que los paisajes anteriores, concebidos de manera convencional. No porque estuviera "loco".

Håfström se pregunta por qué el "sentimiento vital" que encuentra en Graffman parece tan importante justo ahora. La respuesta es probablemente que ocurre con toda la realidad lo mismo que con las personas individuales: cuando ha sido lo suficientemente acosada y maltratada por la prepotencia y el paternalismo, puede alzarse ante sus opresores en una especie de furia original y caótica, y entonces es verdadera. En ese sentido, el mensaje de Graffman desde el lúgubre Danviken es más verdadero que la mayor parte de lo que la época contemporánea intenta inculcarnos.

■ Como una pesadilla

■ Suave precisión

Waldemarsudde recibe durante el verano una visita finlandesa. El pintor de paisajes y bodegones Tuomas von Boehm ha elegido como co-expositores a los tres hermanos von Wright, Magnus (1805—1868), Wilhelm (1810—1887) y Ferdinand (1822—1906).

Boehm es un pintor meditativo que otorga a sus motivos una quietud mágicamente cargada. En el texto de su catálogo, Hans Eklund vincula su pintura con la del italiano Giorgio Morandi, y existe un estrecho parentesco.

La elección de los hermanos von Wright probablemente también haya estado condicionada por un sentimiento de afinidad por parte de Boehm. El estudio contemplativo de motivos modestos y familiares es común a ambos. Pero mientras que Boehm pertenece a la abstracción del siglo XX y deja que los motivos se volatilicen en una luz difusa, los tres Wright son "realistas burgueses" del siglo pasado. Eran cazadores y naturalistas sin mayor formación artística, y para ellos la fidelidad al detalle ante la naturaleza era el criterio artístico decisivo. Sin embargo, a menudo traducen sus observaciones con una suave precisión del tipo que solo tiene cabida en la poesía. Esto se aplica incluso a sus láminas científicas sobre la naturaleza, como "Los peces de Escandinavia" de Wilhelm y "Las aves de Suecia" de Magnus y Wilhelm. También en sus dibujos de carácter más ocasional hay un "razonamiento" relajado en la imagen, lleno de observaciones tanto humorísticas como refinadas.

OLLE GRANATH

"Árbol de hoja caduca" del paisajista Carl Samuel Graffman, 1842, se exhibe en el Museo Nacional.